Statsråd (Sverige)

Sveriges statsskick
Sveriges riksvapen
Denna artikel ingår i en artikelserie
Grundlagarna
Regeringsformen
Tryckfrihetsförordningen
Yttrandefrihetsgrundlagen
Successionsordningen
Lagstiftande makt
Riksdagen
Riksdagsordningen
Riksdagens talman
Riksdagens utskott
Riksbanken
Riksrevisionen
Ceremoniell makt
Konungen
Verkställande makt
Regeringen
Statsråden
Regeringskansliet
Förvaltningsmyndigheterna
Dömande makt
Domstolsväsen
Högsta domstolen
Högsta förvaltningsdomstolen
Administrativ indelning
Staten · Län
Landsting
Kommuner
Övrigt
Europakonventionen
Europeiska unionen
Förenta nationerna
Post- och Inrikes Tidningar
Svensk författningssamling
Sverigeportalen

Statsråd är en titel för enskilda ledamöter av Sveriges regering.

Fram till 1974 då 1809 års regeringsform gällde var Statsrådet också benämningen för hela ministären som kollektiv. Tillsammans med Konungen i statsrådet (kungen och ministären), vars sammanträden benämndes konselj, utgjorde de statsorganet Kungl. Maj:t (förkortning för Kunglig Majestät), som enligt nu gällande regeringsform motsvaras av regeringen.

Även i Finland, Norge och Danmark används begreppet statsråd, med delvis annan innebörd än i Sverige. I Finland är statsråd namn på landets regering, men enskilda ledamöter kan inte kallas för statsråd då detta är en honorärtitel som utdelas av Finlands president. I Norge och Danmark är statsrådet fortfarande ett kungligt råd så som det var i Sverige före 1974, och norska ministrar kan kallas för statsråd medan det danska statsrådet enbart syftar på själva rådskollegiet.

Fram till Riksdagen 1789, då man antog Förenings- och säkerhetsakten, fanns i Sverige ett högadligt riksråd, som var kungens rådgivare. Riksrådet var ett slags regering som, sedan medeltiden, tillsammans med kungen utgjorde riksstyrelsen. Mellan 1789 och 1809 utgjordes rikets styrelse av konungen samt Rikets allmänna ärendens beredning.

Nuvarande regeringsform

Ett statsråd utses och entledigas på egen hand av statsministern utan att riksdagen behöver konsulteras. Riksdagen har dock möjlighet att avsätta ett statsråd genom misstroendeförklaring.

Statsråd med ansvar för ett departement (departementschef) kallas normalt för område + minister, exempelvis utbildningsminister, men den formella titeln är statsråd och chef för x-departementet. Statsråd med ansvar för vissa frågor inom ett departements område kallas formellt för statsråd, men informellt för område + minister exempelvis skolminister. Ett sådant statsråd kallades under 1809 års regeringsform för konsultativt statsråd eller populärt "minister utan portfölj". Den enda ledamot av regeringen vars formella titel innehåller ordet minister är statsministern.

Innan den nuvarande regeringsformen trädde i kraft, var statsråden kungliga rådgivare, något som före 1975 redan hade förlorat sin reella betydelse. Formellt skulle beslut fattas i kungliga konseljer av kungen, men i praktiken skedde politiska beslut i allmänna beredningar med statsministern och andra statsråd. Ett statsråd kunde själv besluta i förvaltningsfrågor, i så kallade departementsberedningar. I nuvarande regeringsform stadgas att regeringsärenden avgörs av regeringen, med minst fem statsråd närvarande. I verkligheten har besluten redan fattats i departementen innan de når till regeringssammanträdena, och regeringen fattar endast det formella beslutet. Regeringen bär emellertid ett kollektivt ansvar för de beslut som fattas.

Historik

Riksrådet Fredrik Sparre iklädd riksrådsdräkt i vitt siden, med den röda riksrådsmanteln. Målning av Lorens Pasch d.y.

Under 1809 års regeringsform

Enligt 1809 års regeringsform i dess ursprungliga lydelse bestod statsrådet av två statsministrar, en för justitieärendena (justitiestatsminister) och en för utrikesärendena (utrikesstatsminister), en hovkansler, sex statsråd (motsvarande senare så kallade konsultativa statsråd) samt i de flesta fall dessutom en statssekreterare som föredragande, varjämte undantagsvis även justitiekanslern kunde ha plats i statsrådet.

I och med departementalstyrelsens införande 1840 förändrades statsrådets sammansättning. Fem statsråd blev föredragande departementschefer med bibehållande av statsrådstiteln (liksom justitie- och utrikesstatsministrarna). Hovkanslers- och statssekreterarämbetena avskaffades och de sex statsråden utan portfölj reducerades till tre (de konsultativa).

1876 inrättades statsministerämbetet, och justitie- och utrikesministern förlorade statsministertiteln, den senare dock med bibehållande av titeln minister, och sålunda blev då departementscheferna: utrikesministern och sex statsråd, av vilka ett var chef för Justitiedepartementet, ett för Lantförsvars-, ett för Sjöförsvars-, ett för Civil-, ett för Finans- och ett för Ecklesiastikdepartementet. Härtill lades år 1900 ett statsråd som chef för Jordbruksdepartementet, så att statsrådet 1917 enligt regeringsformen bestod av åtta departementschefer och tre konsultativa statsråd (summa elva ledamöter). Statsministern kunde vara antingen en av departementscheferna eller ett av de konsultativa statsråden.

Kungen ägde i princip fritt utse sitt statsråd. Statsrådets medlemmar var förtroendeämbetsmän och kunde därför av kungen fritt avskedas. Samtliga statsråd skulle, innan de påbörjade sitt ämbete, avlägga en ed som kallades Statsrådsförsäkran. Sin konstitutionella betydelse hade statsrådet därigenom, att intet regeringsärende kunde av kungen avgöras utan i samråd med en eller flera statsrådsmedlemmar. Hela statsrådet skulle vara närvarande vid besluts fattande i mål av synnerlig vikt och omfattning, såsom frågor om lagar, författningar och nya inrättningar. Särskilt var detta föreskrivet, när kungen i enlighet med regeringsformens 39:e paragraf inhämtade statsrådets tankar om sin avsikt att resa utrikes och när beslut skall fattas om kreditivens lyftande – så kallat statsrådsplenum - samt för behandling av fråga om krig och fred enligt regeringsformens 13:e paragraf, då före 1840 även alla fyra statssekreterarna skulle närvara – så kallat utomordentligt statsråd.

I andra regeringsärenden fordrades senare med endast ett undantag närvaro av minst tre statsråd utom föredraganden - den så kallade lilla konseljen. Undantaget var behandlingen av så kallade kommandomål i kommandokonselj, där blott ett statsråd deltog.

Sammansatt statsråd

Arvid Lindman (till vänster) på Kungliga slottets borggård 1928 i sällskap av statsrådskollegerna Ernst Trygger, Claes Lindskog och Sven Lübeck. De tre främre i statsrådsuniform.

När på den svensk-norska unionens tid frågor, som rörde bägge rikena, behandlades i svenskt eller norskt statsråd, skulle i det förra tre norska och i det senare tre svenska statsråd enligt Riksakten ha plats. Sådant statsråd kallades sammansatt; det försvann med unionsupplösningen 1905.[1]

Ceremoniell dräkt

Statsråden i Sverige bar från 1809 en särskild dräkt som kallades Riksrådsdräkt vid särskilt högtidliga, eller ceremoniella, tillfällen såsom Riksdagens högtidliga öppnande, kröningar, kungliga dop och begravningar. Denna dräkt hade ursprungligen tagits fram för de äldre riksrådet med början i mitten av 1600-talet, men efter 1809 års regeringsform bars denna dräkt av statsråden. Dräkten fortsatte att användas åtminstone till ståndsriksdagens avskaffande vid Riksdagen 1865-1866.

Statsrådsuniform

Riksrådsdräkten frångicks under andra halvan av 1800-talet och ersattes med Statsrådsuniformen vilket var en civil ämbetsuniform. Själva uniformen fanns i två utförande, den stora respektive den lilla. Den stora, som användes vid högtidligare tillfällen, bestod av statsrådsfrack, byxor med revärer, väst, bicorne samt värja. Den lilla, som användes till vardags, bestod av frack i enklare utförande, väst, samt byxor.[2]

Svenska statsråd

Lön

Lönen för statsråden (som formellt betecknas arvode) fastställs årligen av Statsrådsarvodesnämnden. Sedan 1 juli 2014 är lönen 124 000 kronor per månad.[3]

De fem med längst ämbetsperiod

NamnStatsrådstidÄmbetslängd
 Gunnar Sträng31 juli 19456 oktober 197631 år, 68 dagar
 Sven Andersson24 september 19486 oktober 197628 år, 13 dagar
 Torsten Nilsson31 juli 194530 juni 197125 år, 335 dagar
 Östen Undén19 oktober 191730 juni 1920
18 oktober 19247 juni 1926
24 september 193219 juni 1936
31 juli 194519 september 1962
25 år, 109 dagar
 Tage Erlander30 september 194414 oktober 196925 år, 15 dagar
Längsta ämbetstid för ett kvinnligt statsråd
 Lena Hjelm-Wallén4 januari 19746 oktober 1976
8 oktober 19824 oktober 1991
7 oktober 199421 oktober 2002
19 år, 289 dagar
 Ulla Lindström4 juni 195428 december 196612 år, 207 dagar
 Margot Wallström4 oktober 19884 oktober 1991
7 oktober 19947 oktober 1998
3 oktober 201410 september 2019
11 år, 341 dagar
 Laila Freivalds4 oktober 19884 oktober 1991
7 oktober 199421 september 2000
10 oktober 200321 mars 2006
11 år, 147 dagar
 Beatrice Ask4 oktober 19917 oktober 1994
6 oktober 20063 oktober 2014
11 år, 0 dagar

De fem kortaste ämbetsperioderna

NamnStatsrådstidÄmbetslängd
 Maria Borelius6 oktober14 oktober 20069 dagar
 Cecilia Stegö Chilò6 oktober16 oktober 200611 dagar
 Sture Henriksson22 mars22 april 195732 dagar
 Torsten Petersson6 augusti24 september 193249 dagar
 Börje Andersson6 oktober1 december 198257 dagar

Äldst och yngst vid tillträde

NamnStatsrådstidÅlder vid tillträde
 Aida Hadzialic3 oktober 201415 augusti 201627 år, 255 dagar
 Hans Dahlgren21 januari 201970 år, 311 dagar

Tidigaste kvinnliga statsråden[4]

NamnStatsrådstidPost
 Karin Kock9 april 194730 oktober 1948
30 oktober 194831 december 1949
Konsultativt statsråd
Folkhushållningsminister
 Hildur Nygren17 mars 19511 oktober 1951Ecklesiastikminister
 Ulla Lindström4 juni 195428 december 1966Konsultativt statsråd (Biträdande utrikesminister)
 Alva Myrdal28 december 19663 november 1973Konsultativt statsråd (Biträdande utrikesminister)
 Camilla Odhnoff9 januari 19673 november 1973Konsultativt statsråd (Biträdande socialminister)

Referenser

  1. ^ Statsråd i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917)
  2. ^ Tidningen Kalmar, 21 februari 1914, sid 3.död länk]
  3. ^ [1], läst 2014-08-19
  4. ^ Fokus nr 35, 30 augusti-5 september 2013

Se även