Katalansk musik och dans

Katalansk musik och dans

Barcellona sardana dance.jpgSardana är en katalansk dansform.


Katalansk musik och dans har en lång historia. Den definieras antingen av sin hemvist i Katalonien eller av sin koppling till katalanskt språk eller kultur. Katalansk dans- och musikkultur utvecklades under medeltiden, både inom religiösa och folkliga miljöer. Senare har klassisk musik, jazz och populärmusik utvecklats i en alltmer urbaniserad miljö (bland annat i Barcelona). Sardana och zarzuela (katalanska: sarsuela) är fenomen med kopplingar till Katalonien.

Under 1900-talet har den katalanska musiken påverkats av de olika politiska vindarna i Spanien. I slutet av Francodiktaturen framträdde motrörelser som Nova Cançó, medan rockmusik på katalanska fick stor popularitet ett par decennier senare.

Historik

Bakgrund

Konciliet i Lleida förbjöd på 400-talet dans i samband med en kristen vigsel, ett av många tecken på en tidigt utbredd danskultur. Under de kommande århundradena skapades ett brett utbud av musik inom den visigotiska kristna kyrkan.[1]

Polyfon musik introducerades i regionen under 1000-talet. Den kom inte minst att spelas i katedralerna i Barcelona och Tarragona, liksom i klostren Poblet, Santes Creus och Montserrat. Övergången från ars antiqua till ars nova sammanföll med publiceringen av sångsamlingen Llibre vermell ('Röda boken'). De katalanska hoven lockade även till sig ett stort antal trubadurer.[1]

Enrique Granados (katalanska: Enric Granados) föddes i Lleida.

Opera och klassisk musik

Operakonsten fick under 1700-talet impulser från Italien, och under samma tid utvecklades den lokala musikteaterformen zarzuela (katalanska: sarsuela). En av tidens mer framstående namn var Antoni Soler (bland annat med Sonates), som påverkades av både Domenico Scarlatti[2] och folkmusik.[1]

Under 1800-talet var Vicenç Cuyà (bland annat med operan La Fattuchiera) en framstående kompositör. En nydanande gitarrtradition skapades av Ferran Sors (spanska: Fernando Sors) och Frances Tàrrega (spanska: Francisco Tárrega). Även en stor mängd körer framträdde, och där kom inspirationen bland annat från folkmusik och arbetarkörer. Den mest kända av dessa körer – Orfeó Català ('Katalanska Orfeus', jämför Orphei Drängar) – bildades 1891.[1]

Runt sekelskiftet 1900 nådde kompositörerna och pianisterna Isaac Albèniz och Enric Granados (spanska: Enrique Granados) internationell uppmärksamhet. Efter första världskriget följde generació de 1920, bland annat bestående av Frederic Mompou (spanska: Federico Mompou) och Eduard Toldrà. Dessa två följdes av Robert Gerhard (som införde tolvtonssystemet i Spanien) och Cristòfol Taltabull. Den sistnämnde bidrog som musikpedagog till att bygga upp den katalanska musiktraditionen efter spanska inbördeskriget. Xavier Montsalvatge och Joaquim Homs tillhörde denna nya generation,[1] och Homs hade dessutom studerat ihop med Robert Gerhard (se ovan). I Barcelona grundades 1947[3] (eller 1946[4]) ett nyskapande musikaliskt samarbete vid namn Cercle Manuel de Falla, med bland annat Albert Blancafort, Àngel Cerdà, Joan Comellas och Manuel Valls som medlemmar.[4]

Visa och jazz

Fördjupning: Sardana och Nova cançó

Ett viktigt inslag i den långa och mångskiftande katalanska folkmusiktraditionen är sardana. Denna musik framförs av cobla, en blåsorkester som har tenora (liknar oboe) som soloinstrument.[1] Musiken spelas till ringdansen med samma namn, som har sitt ursprung i Empordà-regionen och till hela Katalonien under 1900-talet. Enligt vissa har dansformen (och musiken) minst femhundraåriga rötter och en koppling till Sardinien.[5]

Den musikaliska rörelsen Nova Cançó ('den nya sången') uppstod runt 1960,[6] delvis i protest mot Francodikaturens undertryckande av katalansk kultur. Här framträdde artister med både egna verk och med folkmusik och medeltida ballader. Dessutom presenterades tonsatta dikter av både nya och äldre katalanska poeter.[1] Rörelsen initierades via bildandet 1959 av ensemblen Els Setze Jutges ('de sexton domarna', efter en välkänd katalansk tungvrickningsramsa) och fick fäste i olika katalansktalande delar av (östra) Spanien[6]

Inom jazzmusiken var den mest framstående katalanske musikern Tete Montoliu (1933–97).[1]

Sau var under 1990-talet en av de viktigaste katalanska rockgrupperna.

Populärmusik

Fördjupning: Rock català

I samband med Francodiktaturens försvinnande under 1970-talet blev det även vanligare med rockmusik framförd på katalanska. Den utvecklades delvis inspirerad av Nova Cançò. Under slutet av 1980-talet etablerade sig i princip samtidigt ett antal grupper med stor framgång, vilket fick "Rock Català" ('katalansk rock') att framstå som ett fenomen. Där fanns grupper som Sopa de Cabra, Sau, Els Pets, Lax'n'Busto och Sangtraït. Fyra av dessa (ej Lax'n'Busto) deltog 14 juni 1991 i en gemensam konsert i den nybyggda multiarenan Palau Sant Jordi, med 22 000 åskådare (då rekord för inomhuskonsert i Europa).[7]

Ovanstående grupper hade bildats under 1980-talet, och de nådde i många fall störst framgångar i början av 1990-talet. Denna "våg" av rock sjungen på katalanska ledde också till bildandet av branschtidningen Enderrock. Åren kring millennieskiftet splittrades ett antal av ovanstående grupper (inklusive Sau och Sopa de Cabra), och den katalanska musikvågen avtog betydligt.[7] Ett antal nya grupper från 1990-talet levde dock vidare, bland dem Gossos och Obrint Pas samt den nya mallorkinska popgruppen Antònia Font.

Åren runt 2010 debuterade en ny generation av katalanskspråkiga artister, både i form av grupper samt manliga och kvinnliga solister. Där heter några av namnen Manel, Blaumut, Els Catarres och Anna Roig i L'ombre de ton chien. Flera av dem har inspirerats av Antònia Font, som fram till sin upplösning 2013 uteslutande sjöng sin egensinniga musik till texter på baleariska. I slutet av 00-talet övergick också vissa artister, som sångerskan Beth,[a] från sång på spanska till sång på katalanska.

Kommentarer

  1. ^ I Beths fall kan inspirationen ha kommit från Gossos, som hon flera gånger samarbetat med (och som några år tidigare fattade samma beslut).[8]

Referenser

  1. ^ [a b c d e f g h] Johansson, Kjell A: katalansk musik och dans i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 20 september 2015.
  2. ^ Gaviña, Susana (2012-06-06): "Ven la luz veinte sonatas inéditas del «padre Soler», discípulo de Scarlatti". abc.es. Läst 6 oktober 2016. (spanska)
  3. ^ "Cercle Manuel de Falla de Barcelona (1947-c.1957): l'obra musical i el seu context, El". Arkiverad 27 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. fpiei.cat. Läst 19 mars 2016. (katalanska)
  4. ^ [a b] "Cercle Manuel de Falla". enciclopedia.cat. Läst 19 mars 2016. (katalanska)
  5. ^ Cabrejas Iñesta, Enrique (2013) (på spanska). Karuo - el secreto íbero. Almería: Editorial Círculo Rojo. http://www.academia.edu/3427050/El_origen_de_LA_SARDANA. Läst 7 oktober 2016 
  6. ^ [a b] Rodgers, Eamonn J. (1999) (på engelska). Encyclopedia of Contemporary Spanish Culture. https://books.google.se/books?id=ymIXLhegGnwC&pg=PA368. Läst 7 oktober 2016 
  7. ^ [a b] "Rock Català". Arkiverad 29 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. gencat.cat. Läst 19 mars 2016. (katalanska)
  8. ^ ANA (2011-02-15): "Gossos i Beth ofereixen la primera nit de pop català del Festival del Mil·leni". ara.cat. Läst 6 oktober 2016. (katalanska)